Det är väl bara att inse då att jag inte är en morgonmänniska. Fastän jag försöker allt vad jag kan att kvittra fram mot solen, full av positiv energi från start, så vill det inte riktig lyckas.
Imorse satt jag i fullt upplösningstillstånd, 06.40 i bilen och svor och svor, någonstans mellan raseri och förtvivlan på väg till jobbet. Trodde att jag skulle bli sen. Helt knäpp var jag, utan någon identifierbar orsak alls.
Men nu med morgonpasset avklarat och en timme ledig tid innan det är dags för föreläsning börjar jag vara smått mänsklig igen. Med (vad annars) varm choklad och kaffe och smörgås i magen och en liten dos voyeurism i form av bloggläsning i den del av kroppen som behöver det har jag lyckats kämpa mig upp till en fungerande nivå.
En fin älskling är det bästa man kan ha. En såndär som påminner mig om att jag inte alltid kommer att både jobba och studera samtidigt och att det alltså inte i en evig framtid kommer att vara lika tungt som det är nu. För sådant börjar jag inbilla mig ibland.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar