inte så uppdaterat (76)

jag har haft sjukt mycket att göra och sjukt svajigt humör.
men stickar gör jag.
min gröna halsduk är äntligen klar, jag har stickat ett par strumpor, ett par vantar och har för tillfället fyra projekt på gång. bland annat har jag börjat på en february lady sweater... första projektet av den omfattningen för mig, men jag har lärt mig göra knapphål! och det kan jag passa på att fira här med ett yay!

bilder kommer när jag får tummen ur och aschlet ur vagnen.

Ett gungande grönt flöte (57)

Fast just här just nu är jorden ett gungande gult flöte :)
Det är höst på riktigt nu, sådär som jag älskar den och det blåser in barr på min hallmatta så fort jag öppnar dörren.
Jag stickar vantar. Vanliga släta vantar utan utsmyckning. Jag är en stickfegis som vill sticka flätor och muscher och allt möjligt, men som hatar att riva upp och sticka med använt garn. Och därfär inte riktigt vågar...

Nu ska jag cykla hem igen och fortsätta läsa om kulturutvecklingen i Sverige under det långa 1900-talet. Ett ämne som är intressant, men lite svårforcerat när tankarna bara vill fladdra runt kaffe och garn :)

Självkritik (50)

Jag är inne i en ny period av att tycka att väldigt få av de saker jag tillverkar är fina. Tror att det enda som hjälper är att jag tar och stickar mig ur denhär perioden med lätta och småsnygga projekt. Nu ska jag börja med det.

Storkok (49)

Kokt potatis luktar gott och 50%ull och 50% silke känns bra i händerna.
Jag känner mig stor och tycker min hy ser lite ledsen ut. Men den behöver nog bara luftas lite.
Det är livet som det är och när morgondagen plötsligt inte ska ägnas åt resande tror jag att jag ska spendera den med en rund duk eller i ännu en dust med mitt röda alpackagarn.

Har faktiskt stickat ett par halvvantar till mitt älsk, men tänker inte komma med bildbevis.

(40)

Jag virkar mormorsrutor och håller hårt i glädjen.
Den finns den finns!
Och den är vass och frisk och vacker och den glittrar
som tårar på film.

(35)

Spånar lite på en föreställningsidé. Den första jag haft på länge.
Dessutom skriver det lite i mig nu också. Det skriver lite i mig om längtan efter samhörighet på en plats där språket är för mjukt och ytorna alltför glättade för att samhörighet ska vara möjligt. Får se vad allt blir till. Vore kul att göra lite performance.

(34)

Det är den där tyngden som lindras och får skarpare konturer när den träffas av rätt ord och rätt ton. Jag måste hålla i mig i någonting.
Jag måste ha någonting att hålla i mig i.
Jag måste skicka ett tack till Ane Brun och Anna Ternheim som snart har burit mig genom den här morgonnatten, som suttit uppe med mig och varit dramatiska och stora i orden och lika små som jag.
Det farligaste man kan hitta är en famn i vilken man inte är det minsta hemlös?