Det är den där tyngden som lindras och får skarpare konturer när den träffas av rätt ord och rätt ton. Jag måste hålla i mig i någonting.
Jag måste ha någonting att hålla i mig i.
Jag måste skicka ett tack till Ane Brun och Anna Ternheim som snart har burit mig genom den här morgonnatten, som suttit uppe med mig och varit dramatiska och stora i orden och lika små som jag.
Det farligaste man kan hitta är en famn i vilken man inte är det minsta hemlös?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar